Nu har jag varit i Rwanda lite mer än en månad och tiden har bara rusat förbi! Om tre veckor är jag på safari i Tanzania med Johan, brorsan och momsen. Härligt men lite skrämmande och tråkigt att åka härifrån. Det är väl alltid så, när man väl börjar komma in i allt så är det dags att åka hem. Efter en månad i Rwanda och mestadels Kigali så tror jag att jag börja falla för landet. Jag tror framför allt att efter ett besök i Burundi gjorde att jag började uppskatta det som jag i början tyckte var lite tråkigt med Rwanda. Jag brukar gilla kaos, massa folk, massa snack osv och upplevde nästan Kigali som lite tråkigt till en början. Men nu gillar jag strukturen, ordningen, att det är så rent och det lite tillbakadragna och blyga folket. Att jag upplevt det lite så kan också bero på att området jag bor i mestadels består av ambassader och departement, men jag tycker att för var dag så är det nästan fler och fler som pratar och hejar på mig på gatan. Det kan också bero på att de känner igen mig och ser mig varje dag gå fram och tillbaka på gatorna. Dock den lilla stackars tiggarpojken som jag råkade ta i åt lite för mycket när jag skrek nej på Kinyarwanda härom dagen har inte synts till än förutom en gång i förgår och då gick han inte fram till mig. Vilket gör att jag har ännu mer dåligt samvete och har nu beslutat att nästa gång jag ser honom så ska jag köpa mjölk och bröd och ge till honom. Om man sen kommer att tigga av mig varje dag så får jag väl stå ut med det. Om jag kan mätta honom i några veckor om han så behöver det eller inte så får det bli så. Det känns bara så dumt att sen lämna honom och att han kanske inte längre kommer få nån mat.
Jaha ja, hur är då Rwanda och Kigali? Först och främst så känns det absolut inte som om man befinner sig i ett av världens fattigaste länder när man befinner sig i Kigali. Men så fort man kommer ut till bönderna (vilket är 80 % av befolkningen) så inser man hur fattiga dem är.
Kigali är fint med sina tusen kullar, ordentliga vägar och ganska mycket natur. Det är även ett jäkligt skön stad med mycket goda restauranger, allt från indiskt till italiensk till afrikanskt, schysst caféer att hänga på och några bra uteställen (har dock bara besökt 4 stycken än så länge).
Det enda afrikanska landet (söder om Sahara) jag tidigare besökt är Ghana (och nu Burundi) och kan bara jämföra med det. Dock är det nog en dålig jämförelse eftersom Ghana ligger i västra Afrika och tydligen ska det skilja sig ganska mycket mellan öst och väst. Som vissa säkert vet kom jag väldigt fort att älska Ghana, deras kultur, folk, musik, dans. Ja allt! Jag saknar fortfarande Ghana väldigt mycket och nästan ännu mer när jag befinner mig på den Afrikanska kontinenten. Jag älskar inte Rwanda, än, men det kan nog sluta med någon slags romans mellan mig och även detta vackra land.
Jag upplever Rwandier som mer tillbakadragna och blyga människor. De är väldigt artiga, vänliga och fantastiskt hjälpsamma! Men de pratar ofta väldigt tyst (vilket är ganska jobbigt för mig som hör så förbaskat dåligt). Till och med när man åker moto så viskar chauffören. Till skillnad från människorna i Ghana som var ganska högljuda, garvade högt, (ungefär lika högt som min vän Caroline Persson) och sjöng högt och överallt. De tar inte heller lika mycket initiativ att närma sig eller ta kontakt med en jämför med Ghanianer som ropade efter en jämt, alla ville prata, alla ville fråga hur man mådde, alla ville säga hej, alla ville röra lite vid en, alla ville ha ens nummer osv. Detta var i mellan åt lite jobbigt då det blev säkert uppåt 60 samtal med okända människor om dagen. Men, jag älskar det ändå! Det är det som gör ett land så fantastiskt! Härliga människor som vill prata och skratta med en! Här säger också folk hej och frågar ibland hur jag mår eller småpratar lite på bussen. Och det är också ganska skönt faktiskt, för man blir inte utmattad av att gå ut på gatan.
En annan sak som jag älskade med Ghana och saknar lite här är all musik och dans. I Accra dansade folk på gatorn, i skolan, på bussen, på restauranger, klubbar, barer, stranden. Ja överallt! Ensamma, två och två, i grupp, med sina vänner, med sina ovänner och med okända. Det är inte lika mycket sådant här och här har jag inte sett någon dansa på gatorna, på restaurang eller på små lokala barer. På klubbarna dansar ju en del såklart och det är fantastiskt populärt att stå framför spegelväggarna och dansa med sin egen spegelbild. Eller lyfta upp en mzungu (vilket i lördags blev jag) som någon slags trofé och springa runt med för att sedan överlämna mzungun till nästa man som en slags stafett.
Vissa säger att Rwandier är tillbakadragna och blyga på grund av deras historia, men alltså, jag köper inte riktigt den förklaringen. Självklart har kriget och folkmordet 1994 påverkat Rwanda och dess befolkning något oerhört. Men jag tror inte att det behöver vara förklaringen till allt. Många länder har upplevt krig, folkmord och andra hemskheter men har ändå en mer öppen befolkning. Kan det inte bara vara så att Rwandier är mer reserverade precis som vi svenskar är. Och vi har ju inte upplevt krig på ett väldigt bra tag! Kambodja upplevde ett fruktansvärt krig och folkmord mellan 1975-1979, men Kambodjaner upplevde jag som det trevligaste och mest öppna folket i hela Sydost Asien.
Och många som ger förklaringen "det beror på Rwandas historia" har oftast inte heller besökt landet innan 1994. Så de kan ju inte jämföra med hur det var innan.
Kortfattar så händer det helt enkelt inte lika mycket komiska saker, möten och händelser här i Rwanda som under mina månader i Ghana. Allt är lite lugnare och går lite mer städat till. Men jag gillar detta också!
I helgen besökte jag bland annat Kigali Genocide Memorial. Men inlägget är redan tillräckligt långt så bilder och lite text därifrån kommer en annan dag. Jag hade även en väldigt rolig utekväll i lördag som började med middag på en Japansk/koreansk restaurang, fortsatte på en bar vid namn Sundowner och avslutades sedan med Isabelle och någon annan snubbe på Shooter och Cadillac där vi dansade oss svettiga fram till småtimmarna.
Så det var allt för den här gången. tack o hej.
Jaha ja, hur är då Rwanda och Kigali? Först och främst så känns det absolut inte som om man befinner sig i ett av världens fattigaste länder när man befinner sig i Kigali. Men så fort man kommer ut till bönderna (vilket är 80 % av befolkningen) så inser man hur fattiga dem är.
Kigali är fint med sina tusen kullar, ordentliga vägar och ganska mycket natur. Det är även ett jäkligt skön stad med mycket goda restauranger, allt från indiskt till italiensk till afrikanskt, schysst caféer att hänga på och några bra uteställen (har dock bara besökt 4 stycken än så länge).
Det enda afrikanska landet (söder om Sahara) jag tidigare besökt är Ghana (och nu Burundi) och kan bara jämföra med det. Dock är det nog en dålig jämförelse eftersom Ghana ligger i västra Afrika och tydligen ska det skilja sig ganska mycket mellan öst och väst. Som vissa säkert vet kom jag väldigt fort att älska Ghana, deras kultur, folk, musik, dans. Ja allt! Jag saknar fortfarande Ghana väldigt mycket och nästan ännu mer när jag befinner mig på den Afrikanska kontinenten. Jag älskar inte Rwanda, än, men det kan nog sluta med någon slags romans mellan mig och även detta vackra land.
Jag upplever Rwandier som mer tillbakadragna och blyga människor. De är väldigt artiga, vänliga och fantastiskt hjälpsamma! Men de pratar ofta väldigt tyst (vilket är ganska jobbigt för mig som hör så förbaskat dåligt). Till och med när man åker moto så viskar chauffören. Till skillnad från människorna i Ghana som var ganska högljuda, garvade högt, (ungefär lika högt som min vän Caroline Persson) och sjöng högt och överallt. De tar inte heller lika mycket initiativ att närma sig eller ta kontakt med en jämför med Ghanianer som ropade efter en jämt, alla ville prata, alla ville fråga hur man mådde, alla ville säga hej, alla ville röra lite vid en, alla ville ha ens nummer osv. Detta var i mellan åt lite jobbigt då det blev säkert uppåt 60 samtal med okända människor om dagen. Men, jag älskar det ändå! Det är det som gör ett land så fantastiskt! Härliga människor som vill prata och skratta med en! Här säger också folk hej och frågar ibland hur jag mår eller småpratar lite på bussen. Och det är också ganska skönt faktiskt, för man blir inte utmattad av att gå ut på gatan.
En annan sak som jag älskade med Ghana och saknar lite här är all musik och dans. I Accra dansade folk på gatorn, i skolan, på bussen, på restauranger, klubbar, barer, stranden. Ja överallt! Ensamma, två och två, i grupp, med sina vänner, med sina ovänner och med okända. Det är inte lika mycket sådant här och här har jag inte sett någon dansa på gatorna, på restaurang eller på små lokala barer. På klubbarna dansar ju en del såklart och det är fantastiskt populärt att stå framför spegelväggarna och dansa med sin egen spegelbild. Eller lyfta upp en mzungu (vilket i lördags blev jag) som någon slags trofé och springa runt med för att sedan överlämna mzungun till nästa man som en slags stafett.
Vissa säger att Rwandier är tillbakadragna och blyga på grund av deras historia, men alltså, jag köper inte riktigt den förklaringen. Självklart har kriget och folkmordet 1994 påverkat Rwanda och dess befolkning något oerhört. Men jag tror inte att det behöver vara förklaringen till allt. Många länder har upplevt krig, folkmord och andra hemskheter men har ändå en mer öppen befolkning. Kan det inte bara vara så att Rwandier är mer reserverade precis som vi svenskar är. Och vi har ju inte upplevt krig på ett väldigt bra tag! Kambodja upplevde ett fruktansvärt krig och folkmord mellan 1975-1979, men Kambodjaner upplevde jag som det trevligaste och mest öppna folket i hela Sydost Asien.
Och många som ger förklaringen "det beror på Rwandas historia" har oftast inte heller besökt landet innan 1994. Så de kan ju inte jämföra med hur det var innan.
Kortfattar så händer det helt enkelt inte lika mycket komiska saker, möten och händelser här i Rwanda som under mina månader i Ghana. Allt är lite lugnare och går lite mer städat till. Men jag gillar detta också!
I helgen besökte jag bland annat Kigali Genocide Memorial. Men inlägget är redan tillräckligt långt så bilder och lite text därifrån kommer en annan dag. Jag hade även en väldigt rolig utekväll i lördag som började med middag på en Japansk/koreansk restaurang, fortsatte på en bar vid namn Sundowner och avslutades sedan med Isabelle och någon annan snubbe på Shooter och Cadillac där vi dansade oss svettiga fram till småtimmarna.
Så det var allt för den här gången. tack o hej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar