Igår utförde jag min första intervju på Gender Monitoring Office i Kigali som fungerar som ett granskningsorgan som ska övervaka alla processer och se till att gender alltid är aktuellt. Tidigare hade alla organ en egen granskare, men nu har man då istället tagit bort det och starta att ett organ som ska sköta all övervakning. Detta ska alltså fungera bättre och vara mer pålitligt, vilket jag absolut tror att det är! Jag fick först möte Executive Secretary som var en jäkligt skön dam! Men hon tyckte inte att hon hade tillräcklig med kunskap så jag fick även träffa "ett proffs" som även har suttit i parlamentet. Detta proffs var säkert ett proffs, men eftersom hennes engelska var ganska bristfällig och min franska ännu mer bristfällig så blev det lite brister i intervjun. Fick dock svar på det mesta men efter att ha ställt samma fråga på fem olika sätt så gav jag upp och insåg att jag får helt enkelt fråga någon annan om det. Men ska tillbaka någon dag och få läsa deras årliga rapport och ska då försöka ta ett till snack med Executive Secretary igen.
Efter det intervjuade jag en kvinna här på Vi-skogen, Rose, som hade många bra svar på mina frågor! Förut om att jobba på Vi-skogen så sitter hon även frivilligt med i någon International commission of gender som övervakar och förespråkar genderfrågor.
Så summan av kardemumman (säger man så?) fick jag en del kött på benen för att gå vidare. Bland annat berättade parlaments/gender monitoring-kvinnan hur hon och hennes kollegor upplevt sin tid som parlamentarier. Enligt dem så har kvinnor och män precis samma rättigheter och lika lätt att få sin röst hörd. Hon menade till och med att det är kvinnorna som brukar hålla i det mesta och höras mest. Männen låter kvinnorna planera och lyssnar på dem. Det blir bäst så. Hon menar också att hon aldrig känt sig diskriminerad eller mindre respekterad som kvinna i politiken. Jag ska fortsätta den debatten med en kvinna som sitter i Forum för parlamentarier.
Något annat jag har insett är att utvecklingen går fruktansvärt fort här i Rwanda. På ett år händer massa och rapporter och annat skrivet som är några år gamla är inaktuella. Det räcker att de är ifrån 2008 så är det inte längre aktuella, många upplever situationen annorlunda från år till år. Vilket självklart är fantastiskt bra, men gör mitt jobb ganska svårt då det är svårt att hitta rapporter och annat skrivet från de senaste året. Så min studie får helt enkelt bygga mycket på mina intervjuer.
En annan sak jag har insett är att det Rwandiska rättssystemet förbättras fort för kvinnor och idag finns lagar mot kvinnovåld och våldtäkt med hårda straff. Hårdare än de straff vi har i Sverige. Det finns även lagar som gör att kvinnor och flickbarn har rätt att ärva och äga land. I skilsmässor ärver barnen 50 %, mannen 25 % och kvinnan 25 procent. Idag har även kvinnan lika stor rätt till vårdnaden av barnen som mannen. Allt detta har varit väldigt bristfälligt tidigare och kvinnor har i stort sett inte alls haft stöd från lagen.
Det pågår idag en landreform i Rwanda som innebär att man ska registrera allt land. vilket är mycket då jordbruk är en av de största sektorerna här i Rwanda. Registreringen innebär att både mannen och kvinnan måste tillsammans skriva på registreringen viket gör att de båda har samma rätt i landet. Tidigare har inte kvinnan fått äga mark vilket har varit ett jättestort problem efter folkmordet då kvinnor som förlorat sin man brukade sin jord men har inte fått äga den förrän nu senaste åren. Framsteg!
Frågan är nu, vet kvinnor om sina rättigheter?
Nästa vecka ska jag ut i fält och ha gruppintervjuer med kvinnor och män i förhoppningsvis två olika byar på landet. Det ska bli fantastiskt intressant att äntligen få höra "vanliga kvinnors" åsikter.
Imorgon bitti bär det av mot Burundi och en weekend i Bujumbura med Josefin! Kommer bli grymt! Dock har knappt den Svenska Ambassaden som Josefin gör praktik på velat släppa iväg henne och antagligen inte mig heller om de hade fått bestämma. Men Bujumbura ska ju enligt UD vara lugnt och vi har lovat att inte resa under kvällstid så de ska nog gå bra :) Uppdaterar vid hemkomst på söndag!
Efter det intervjuade jag en kvinna här på Vi-skogen, Rose, som hade många bra svar på mina frågor! Förut om att jobba på Vi-skogen så sitter hon även frivilligt med i någon International commission of gender som övervakar och förespråkar genderfrågor.
Så summan av kardemumman (säger man så?) fick jag en del kött på benen för att gå vidare. Bland annat berättade parlaments/gender monitoring-kvinnan hur hon och hennes kollegor upplevt sin tid som parlamentarier. Enligt dem så har kvinnor och män precis samma rättigheter och lika lätt att få sin röst hörd. Hon menade till och med att det är kvinnorna som brukar hålla i det mesta och höras mest. Männen låter kvinnorna planera och lyssnar på dem. Det blir bäst så. Hon menar också att hon aldrig känt sig diskriminerad eller mindre respekterad som kvinna i politiken. Jag ska fortsätta den debatten med en kvinna som sitter i Forum för parlamentarier.
Något annat jag har insett är att utvecklingen går fruktansvärt fort här i Rwanda. På ett år händer massa och rapporter och annat skrivet som är några år gamla är inaktuella. Det räcker att de är ifrån 2008 så är det inte längre aktuella, många upplever situationen annorlunda från år till år. Vilket självklart är fantastiskt bra, men gör mitt jobb ganska svårt då det är svårt att hitta rapporter och annat skrivet från de senaste året. Så min studie får helt enkelt bygga mycket på mina intervjuer.
En annan sak jag har insett är att det Rwandiska rättssystemet förbättras fort för kvinnor och idag finns lagar mot kvinnovåld och våldtäkt med hårda straff. Hårdare än de straff vi har i Sverige. Det finns även lagar som gör att kvinnor och flickbarn har rätt att ärva och äga land. I skilsmässor ärver barnen 50 %, mannen 25 % och kvinnan 25 procent. Idag har även kvinnan lika stor rätt till vårdnaden av barnen som mannen. Allt detta har varit väldigt bristfälligt tidigare och kvinnor har i stort sett inte alls haft stöd från lagen.
Det pågår idag en landreform i Rwanda som innebär att man ska registrera allt land. vilket är mycket då jordbruk är en av de största sektorerna här i Rwanda. Registreringen innebär att både mannen och kvinnan måste tillsammans skriva på registreringen viket gör att de båda har samma rätt i landet. Tidigare har inte kvinnan fått äga mark vilket har varit ett jättestort problem efter folkmordet då kvinnor som förlorat sin man brukade sin jord men har inte fått äga den förrän nu senaste åren. Framsteg!
Frågan är nu, vet kvinnor om sina rättigheter?
Nästa vecka ska jag ut i fält och ha gruppintervjuer med kvinnor och män i förhoppningsvis två olika byar på landet. Det ska bli fantastiskt intressant att äntligen få höra "vanliga kvinnors" åsikter.
Imorgon bitti bär det av mot Burundi och en weekend i Bujumbura med Josefin! Kommer bli grymt! Dock har knappt den Svenska Ambassaden som Josefin gör praktik på velat släppa iväg henne och antagligen inte mig heller om de hade fått bestämma. Men Bujumbura ska ju enligt UD vara lugnt och vi har lovat att inte resa under kvällstid så de ska nog gå bra :) Uppdaterar vid hemkomst på söndag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar