Igår var det dags för det andra gruppintervju-tillfället ute på landsbygden. Men morgonen startade lite smått kaotiskt på grund av missförtånd och bristande kommunikation från Vi-skogens sida. Så jag satt ovetande och väntade på att vi skulle åka klockan nio när de i verkliga fall redan hade åkt klockan åtta, utan mig! Så lite smått arga samtal för att jag inte befann mig i bilen när chauffören hämtade upp Beata, som jobbar på Vi-skogen och som jag skulle följa med, klockan nio i stan och att jag försenade dem. Medan jag fått information om att jag och min tolk skulle vara redo kl nio utanför Vi-skogen. Så jag fick tio minuter på mig att ta mig till Nyabugogo och fixa dit min tolk. Vilket är ganska fysiskt omöjligt för tar i alla minst en kvart att ta sig dit på en moto, och då satt jag på min säng och käkade frukost. Men dit kom jag och även min tolk på 20 min. Dock lite försenade, vilket man fick höra. Att klockan nio utanför Vi-skogen betydde klockan åtta utanför Vi-skogen eller klockan nio i Nyabugogo visste jag inte. Fick även skulden för att deras program som skulle startat klockan åtta på plats (ca 40 min från Kigali) nu skulle tack vare mig skulle bli 2 timmar försenat. Vilket var ganska mycket skitsnack. För skulle deras program starta klockan åtta 40 min från Kigali så hade det ju inte räckt om de åkte klockan nio från Kigali! Att jag "försenade" dem 15 min påverkade knappast att de inte befann sig plats klockan 8.
Fick även berättat för mig att jag nu måste betala bönderna för deras tid och att det är Vi-skogens regler. Man betalar när man intervjuar någon. Vilket också är skitsnack och inget som chefen för Vi-skogen sagt till mig. Självklart tänkte jag inte betala eftersom jag inte får det och inte heller kan lita på materialet när jag betalat för det. Så sur som faaan huttrade jag hela vägen till byn. Men väl där, träffade jag deras field officer som hade samlat kvinnorna och männen jag skulle intervjua, som var väldigt trevlig och hjälpsam och blev väldigt förvånad över att jag tog upp fråga om betalning och förklarade att jag absolut inte ska betala och att jag inte får det för deras policy. Kvinnorna och männen förväntade sig ingen betalning och tackade för att jag kom och tyckte det var roligt att få hjälpa till! Söta bönder! Så dagen ordnade upp sig och slutade bra! Därefter tog jag och min tolk själva bussen tillbaka till Kigali och jag var tillbaka innan lunch!
Det blir självklart lite krockar i kommunikationen osv när man arbetar med folk i en annan kultur. Och det blir inte lättare när en persons egna värderingar och åsikter blandas in i mitt arbete. För det var nog det som hände igår, att jag skulle betala bönderna för deras tid var Beatas egen åsikt och inga regler. Hon anser nog att jag som rik vit kan gott betala de fattiga bönderna några kronor för deras tid. Och visst, jag förstår henne! Jag hade inte gjort något hellre än att ge dem alla mina pengar och kläder och köpt all deras frukt och grönsaker. Men det får jag inte, och det funkar inte att göra så i forskningssyfte. Och börjar jag betala och ge dem massa saker så förväntar de sig sen att alla gör det.
Självklart är det jobbigt att träffa dessa fattiga, fattiga bönder och lyssna på hur de berättar om hur lite pengar de har. De äger inga pengar, inte ett öre. De 3 gånger om året de kan sälja sina grödor tjänar de några kronor. Det är det enda. Annars lever de på det som de odlar. Vissa kvinnor har kommit i söndriga kläder när jag har intervjuat dem. Det är fruktansvärt att se och jag har svårt att förhålla mig till situationen. Att istället för att hjälpa dem så ställer jag några frågor och antecknar deras fattigdom. Men vad ska jag göra? Att då få detta slängt i ansiktet var ganska surt. Men jag har nu besökt två byar och behöver inte åka med Vi-skogen något mer så det är skönt att slippa utsättas för krånglet att arbete med en organisation. Inte skönt att slippa bönderna, för de har varit fantastiskt hjälpsamma, öppna och gulliga!
Nu väntas en gruppintervju med kvinnor och män i Kigali. Hur det ska gå till är inte helt klart än men det blir nog nästa vecka. Nu återstår en hel del skrivande och läsande innan det är helg!
Fick även berättat för mig att jag nu måste betala bönderna för deras tid och att det är Vi-skogens regler. Man betalar när man intervjuar någon. Vilket också är skitsnack och inget som chefen för Vi-skogen sagt till mig. Självklart tänkte jag inte betala eftersom jag inte får det och inte heller kan lita på materialet när jag betalat för det. Så sur som faaan huttrade jag hela vägen till byn. Men väl där, träffade jag deras field officer som hade samlat kvinnorna och männen jag skulle intervjua, som var väldigt trevlig och hjälpsam och blev väldigt förvånad över att jag tog upp fråga om betalning och förklarade att jag absolut inte ska betala och att jag inte får det för deras policy. Kvinnorna och männen förväntade sig ingen betalning och tackade för att jag kom och tyckte det var roligt att få hjälpa till! Söta bönder! Så dagen ordnade upp sig och slutade bra! Därefter tog jag och min tolk själva bussen tillbaka till Kigali och jag var tillbaka innan lunch!
Det blir självklart lite krockar i kommunikationen osv när man arbetar med folk i en annan kultur. Och det blir inte lättare när en persons egna värderingar och åsikter blandas in i mitt arbete. För det var nog det som hände igår, att jag skulle betala bönderna för deras tid var Beatas egen åsikt och inga regler. Hon anser nog att jag som rik vit kan gott betala de fattiga bönderna några kronor för deras tid. Och visst, jag förstår henne! Jag hade inte gjort något hellre än att ge dem alla mina pengar och kläder och köpt all deras frukt och grönsaker. Men det får jag inte, och det funkar inte att göra så i forskningssyfte. Och börjar jag betala och ge dem massa saker så förväntar de sig sen att alla gör det.
Självklart är det jobbigt att träffa dessa fattiga, fattiga bönder och lyssna på hur de berättar om hur lite pengar de har. De äger inga pengar, inte ett öre. De 3 gånger om året de kan sälja sina grödor tjänar de några kronor. Det är det enda. Annars lever de på det som de odlar. Vissa kvinnor har kommit i söndriga kläder när jag har intervjuat dem. Det är fruktansvärt att se och jag har svårt att förhålla mig till situationen. Att istället för att hjälpa dem så ställer jag några frågor och antecknar deras fattigdom. Men vad ska jag göra? Att då få detta slängt i ansiktet var ganska surt. Men jag har nu besökt två byar och behöver inte åka med Vi-skogen något mer så det är skönt att slippa utsättas för krånglet att arbete med en organisation. Inte skönt att slippa bönderna, för de har varit fantastiskt hjälpsamma, öppna och gulliga!
Nu väntas en gruppintervju med kvinnor och män i Kigali. Hur det ska gå till är inte helt klart än men det blir nog nästa vecka. Nu återstår en hel del skrivande och läsande innan det är helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar